Så började jag fotografera i träsket
Ett helt år på samma lilla, fuktiga plats. Hur startade det här projektet egentligen? Vad var det som förde mig till träsket? Och vad fick mig att återvända?
Det började med frustration. Frustrationen över att inte hitta någonting intressant att fotografera i min närmiljö.
Stockholm där jag bor är en fantastisk plats, men för en landskapsfotograf kan miljön vara prövande. Det är ett platt och ganska odramatiskt landskap. Det finns många naturreservat och kommunala grönytor, men naturen är inte lika direkt och förförisk som på andra platser i Sverige. Inte samma fina klippor som på västkusten, inte mäktiga bokskogar som i Skåne, inte vidsträckta berg som i fjällen. Inga vattenfall, inga raukar eller klapperstensfält.
Min första bild från träsket. Tagen mitt på dagen, under en utflykt då jag inte hade några förväntningar på att ta bilder.
Det krävs ofta ett par timmar i bil från huvudstaden, en båttur ut i skärgården, eller rentav en övernattning, för att hitta miljöer som riktigt smeker landskapsfotografen medhårs. Och det kan vara svårt att få in i vardagen, med jobb och familj.
När jag började fotografera gjorde det inte så mycket att naturen inte var storslagen hemmavid. Det var tillräckligt spännande att bara få vara ute, ta bilder av träd och lära sig hur tekniken fungerade. Jag gav mig ständigt iväg till nya platser nära där jag bor. Emellanåt klämde jag in resor längre bort, till klassiska fotoplatser i Sverige och ibland även utomlands. Det var fantastiskt.
“Till slut insåg jag det hopplösa med att fotografera på det sättet. Att ständigt leta, ständigt flacka med blicken, men aldrig riktigt se. Så jag bestämde mig för att göra helt om.”
Men med tiden blev jag allt mer uppgiven. När jag synade de bilder jag tog kände jag att mina bästa alltid var tagna långt hemifrån, på platser som var mer exotiska. Och när jag var ute och fotograferade i mitt närområde så tog jag också allt färre bilder. Ibland fick jag till någon ruta. Men ofta när jag var ute så gick jag bara runt och letade.
Kanske blev jag mer kräsen. Men jag började också känna att naturen hemma var platt och ointressant. Jag ansträngde mig för att hitta nya fotoplatser runtom Stockholm och fortsatte åka ut, men det var samma sak. Jag kunde gå runt en hel dag och leta efter något att fotografera, med stigande besvikelse. Det mesta av min tid gick åt till att flänga runt.
En av de platser som jag trots allt tyckte om var ett litet träsk, en halvtimme från mitt hem. En vän hade tipsat mig om området, men inte nämnt träsket så det var en positiv överraskning när jag väl kom dit. Första gången jag besökte träsket var mitt på dagen, i skarpt och oförlåtande solljus. Det var höst och fina färger. Och strax bredvid stigen stack några plågade träd upp ur träskets svarta lera. Jag klev ner med mina gummistövlar och tog ett par bilder. Och de blev bra.
Jag återvände till träsket ett par gånger, och det blev lite av en favorit. Men området var litet, och efter några besök tänkte jag att det nog inte fanns så mycket mer att fotografera där. Jag flängde vidare till nya platser. Frustrationen fortsatte växa.
Till slut insåg jag det hopplösa med att fotografera på det sättet. Att ständigt leta, ständigt flacka med blicken, men aldrig riktigt se. Så jag bestämde mig för att göra helt om. Istället för att hela tiden besöka nya platser, skulle jag koncentrera mig på bara en. Gärna en liten plats. En plats som jag kunde lära känna på djupet och fotografera igen och igen.
Och då kom jag att tänka på det där lilla träsket. Om jag tagit några bra bilder där tidigare, så kanske jag kunde få till fler? Det var inte en dramatisk plats, men det fanns något mystiskt och lockande med den. Något gåtfullt.
Så jag köpte ett par vadarbyxor. Och sa till mig själv att nu ska jag verkligen gå djup, och ge all min tid och min själ till bara denna lilla plats. Ta reda på vad som finns därinne i dyn.
Det fanns aldrig någon plan på en bok om träsket, eller en utställning. Det var något som växte fram senare. I takt med att jag insåg, att ju mer jag besökte samma plats, desto mer hade den att ge.