De mest spännande naturfotograferna är alltid de som ger oss ett nytt svar på frågan: Vad är en naturbild? Fotografen Erik Malm har ett eget och spännande svar, med bilder från kusten som ser ut som inga andra.

Jag och Hans Strand har tagit var sin bild, från samma plats och med nästan exakt samma utsnitt. Utan att det var planerat. Vad är det som får fotografer att söka sig till samma motiv? Och hur kan bilderna ändå bli så olika?

En av fördelarna med att fotografera i sitt närområde är att man kan återvända och ta om bilder. Kanske i ett nytt ljus, en ny årstid, eller för att rätta till något som blev tekniskt fel gången innan. Jag gillar att jobba så, att låta en bild få växa fram över tid.

Låt mig berätta om hur en bild blivit till. Bilden här, på höstlövet som flyter på en vattenyta. Den är slutresultatet av ett sextiotal exponeringar, tagna vid tre fototillfällen. Den första varianten så helt annorlunda ut.

Ta-da! Såhär kommer omslaget se ut på min kommande fotobok, Träskets Gåta!

Naturbilder kan visas upp en och en, men det är inte dumt att också skapa serier av bilder. Med en bildserie får vi fler möjligheter att vägleda betraktaren, och visa vad vi vill förmedla. Serier ger också betraktaren fler möjligheter att tänka själv, att göra sin egen tolkning. De bjuder i högre utsträckning in betraktaren att bli medskapare i vårt verk, och hur det ska förstås.

Patrik Larssons bilder är lågmälda och inriktade på det till synes ointressanta i naturen, ögonblick fångade från platser man lätt går förbi. De där motiven som inte ser ut som någonting, och som inte får många att plocka upp en kamera. Men som har en oerhörd potential för den som ger sig tid att titta. En risig buske, ett öppet fält, en strand utan distinkta element. Gråväder och regn. “Det knappt märkbara”, som Patrik kallar det.

Vad är egentligen ett fotografi? Som jag ser det är ett fotografi resultatet av många olika perspektiv, som kommer samman i ett unikt ögonblick. Dels motivet och den fysiska miljön, hur den är just då slutaren är öppen. Dels kameran och dess teknik. Dels de föreställningar och ideal fotografen har om hur en bild “ska” se ut, vilket kan kallas den tradition som fotografen och bilden är en del av. Och slutligen, de tankar, känslor och idéer hos fotografen, som bilden ger uttryck för.

Det där sista brukar jag kalla för “det inre landskapet”. Över tid har det kommit att bli det viktigaste perspektivet i mitt foto. Och i synnerhet så i mitt projekt i Träsket, där det inre landskapet egentligen är hela berättelsen.

Skåne är ett landskap med många sidor. Och få fotografer har gett Skåne så mycket uppmärksamhet som Sven Persson. I flera böcker har han med sina bilder berättat om naturen, landskapet och inte minst samspelet mellan människa och natur i Skåne.

Under det senaste året har jag fotograferat på bara en plats, för att ta bilderna till min kommande bok Träskets Gåta. Platsen är ett litet träsk - ungefär 150x300 meter stort - som jag besöker många gånger. Och om det är något jag lärt mig, så är det ju oftare jag kommer tillbaka, desto bättre bilder hittar jag.

Vad kan ett landskap vara? Det är den frågan som väcks hos mig när jag tittar på Anna Ulmestrands fantastiska bilder. Anna är makrofotograf, men detta är långt ifrån de traditionella makrobilderna med närbilder av snygga blommor mot oskarp bakgrund. I Annas foto bjuds vi istället in till en egen värld, till landskap i miniatyr befolkade av märkliga figurer och lekfulla former.

Ett helt år på samma lilla, fuktiga plats. Hur startade det här projektet egentligen? Vad var det som förde mig till träsket? Och vad fick mig att återvända? Det började med frustration. Frustrationen över att inte hitta någonting intressant att fotografera i min närmiljö.