Två fotografer och ett motiv

Jag och Hans Strand har tagit var sin bild, från samma plats och med nästan exakt samma utsnitt. Utan att det var planerat. Vad är det som får fotografer att söka sig till samma motiv? Och hur kan bilderna ändå bli så olika?

De som varit ute och fotograferat i sällskap med andra fotografer vet hur det brukar vara när man kommer hem och tittar på varandras bilder. Man har varit på samma plats, vid samma tillfälle, sett samma motiv, men ändå har man tagit helt olika bilder.

Ett exempel på hur olika samma motiv kan återges är dessa två bilder.

Den första är tagen av mig, sent på hösten i det träsk jag fotograferat mycket det senaste året. Jag fotograferade detta motiv många gånger och från lite olika vinklar, men bildidén var alltid densamma - den lilla roströda tuvan, inramad i en hjärtformation av de omgivande grå buskarna i träsket.

Den andra är tagen av fotografen Hans Strand. Den ingår i hans senaste bok, Beyond Landscape, som den första bilden i boken. Hans bild är tagen på exakt samma plats som min. Hans stativ måste varit placerat bara centimeter från där mitt stått. Ändå är våra bilder så olika.

Hans bild är tagen på våren, ett halvår senare än min, och vid ett högre vattenstånd i träsket. Färgskalan är annorlunda, löven utspruckna. Men framför allt är Hans bildidé helt annorlunda. Den rödbruna tuvan som var mitt blickfång är inte alls med (den ligger under vatten). Istället bygger hans bild på den bågform av reflekterad himmel som reser sig från bildens botten och inåt. Detaljer som jag ansträngde mig till det yttersta för att få bort ur bild, inte minst grenarna allra närmast, har Hans frankt låtit vara med utan att det stör alls.

Det var jag som berättade för Hans om var träsket låg, men jag sa aldrig åt honom var kan skulle ställa sitt stativ. Vad var det som drog både honom och mig att fotografera just detta utsnitt, från exakt samma plats? En mycket praktiskt förklaring är att detta utsnitt går att ta från stigen genom träsket, det är lättillgängligt. Men motivet är ändå inte uppenbart, vi har båda valt att rikta vår kamera i princip rakt ut i virrvarret. Vad i virrvarret på exakt denna plats i träsket som vad det lockande för oss båda är svårt att säga.

En förklaring till att två fotografer kan ta olika bilder av samma motiv är såklart erfarenhet och tekniskt kunnande. Hans Strand har fotograferat landskap sedan 70-talet, jag sedan 2017. Hans blick för komposition är mer tränad. (Också klart imponerande att han tog denna fina bild vid sitt första besök i träsket).

Men en viktig förklaring till att fotografer gestaltar samma motiv så olika, är just att vi är olika människor. Vi tycker olika saker är spännande, tänker på olika sätt när vi betraktar och tolkar det vi ser på olika sätt.

Det du kanske tyckter är bisak, kan vara det viktiga i bilden för mig. Det jag försöker komponera bort, kan vara ditt huvudmotiv.

Jag tycker det finns något mycket tilltalande i detta. För det visar - än en gång - på hur inget är givet i naturfoto. Även om man fotograferar på samma plats som andra har varit på tidigare, till och med exakt samma motiv. Det finns aldrig bara ett komposition på en plats, alltid fler möjligheter att tolka och gestalta ett motiv. Kreativiteten har ingen gräns.

Det innebär också att vi kan lära oss så mycket av att se på varandras bilder, inte minst när vi har fotograferat på samma plats. För det är så lätt att fastna i givna tankespår. Vi behöver inspel från andra fotografer (och andra människor rent allmänt), för att fortsätta att vara i det där kreativa rummet där allt är möjligt . Där tanken hela tiden hittar nya vägar och bilderna fortsätter att bli överraskningar. Även för oss som tagit dem.

Böckerna bilderna kommer ifrån

Hans Strands bok “Beyond landscape” innehåller bilder som bygger mycket på mönster och komposition, som inte minst visar på hur olika ett motiv kan återges. Det är bilder från såväl Sverige och andra länder.

Min bok Träskets gåta innehåller bilder från ett och samma träsk, och berättelser om de inre resor jag gjort där.