Att lära känna sin fotoplats på djupet
Alla som ställt fram en ask med chokladpraliner på en fest vet hur ätandet brukar gå till. Först plockas de godaste bitarna, sen de halvgoda. Några trista spritpraliner brukar ligga ensamma kvar i botten, innan någon till slut förbarmar sig även över dem. Sen är det bara den tomma kartongen kvar.
Det är lätt att tänka på samma sätt när man fotograferar naturen, särskilt om det handlar om en liten plats. Först tar man de finaste och mest uppenbara bilderna som platsen erbjuder, sen de halvbra. Till slut är platsen förbrukad, dags att dra vidare med sin kamera.
Men naturfoto är inte att glufsa i sig. Det är att lära sig se. Och det tar tid.
Under det senaste året har jag fotograferat på bara en plats, för att ta bilderna till min kommande bok Träskets Gåta. Platsen är ett litet träsk - ungefär 150x300 meter stort - som jag besöker många gånger. Och om det är något jag lärt mig, så är det ju oftare jag kommer tillbaka, desto bättre bilder hittar jag.
Jag tror inte på att återvända igen och igen till en plats som man inte känner funkar, med förhoppningen att bra bilder ska komma längre fram. Då blir fotograferandet bara kamp, inte glädje. Men om du tagit några bra bilder på en plats, då finns det med stor sannolikhet många fler bra bilder för dig att ta där, så åk tillbaka dit igen.
Vissa motiv kräver tid. Jag såg inte potentialen i den här scenen förrän efter många besök i träsket. Men när vattennivån stigit och löven började spricka ut såg jag bilden.
Ett skäl att återvända till samma fotoplats är återknyta till den känsla, som inspirerade dig sist. Varje gång jag kommer till mitt träsk får jag en särskild känsla i kroppen, som jag inte får på andra platser. En känsla av mystik och förgänglighet, kanske lite vemod . Den känslan är bränslet för mina bilder på den platsen, det är den känslan som motiverar mig att se nya motiv i miljön just där.
När du tog bilder sist, fick du en bra känsla i kroppen? Kanske när du såg ljuset genom träden i den där skogsdungen, eller glittret i klipporna vid den där stranden? Ja, då kan du nog känna lite så även nästa gång du åker dit, och ta nya bilder som präglas av den känslan.
Det tar också tid att lära känna en plats. Att lära sig se motiven, och att få en insikt i hur olika typer av bilder kan funka i just den miljön. Vissa enskilda motiv kan kräva väldigt mycket tid. Scener och kompositioner i landskapet som verkade ointressanta vid de första besöken, kan framstå på ett helt nytt sätt när man gått förbi dem många gånger. Så har det varit hela tiden för mig i träsket. Kanske först vid besök tio eller femton har tanken gått upp för mig att, just ja man fotografera de träden från det hållet istället, eller i det ljuset, eller med ett sånt utsnitt. Och en helt ny och spännande komposition har uppstått.
Jag gillar att ta om samma kompositioner vid olika tillfällen. Dels för att kunna justera saker jag inte blev nöjd med sist. Men också för att se hur kompositionen blir under nya förutsättningar. En annan tid på dagen, en annan väderlek, en annan tid på året. Ofta visar det sig bli en helt annan bild, inte bara en variant av den tidigare. Det finns aldrig bara en bild att ta på ett och samma motiv.
Naturen förändras ju också hela tiden, så även en liten plats är aldrig samma. Årstider växlar, ljuset förändras. I träsket förändras miljön väldigt mycket genom vattenståndet. Det som var en svart vattenspegel sist kan efter en solig vecka ha blivit en fuktig gräsäng. De knotiga grenarna jag gav mig på sist kan ha hamnat under ytan efter ett skyfall.
Besöker man en plats bara en gång är det svårt att tajma de förutsättningar som kanske gör platsen mest rättvisa. I träsket har jag haft turen att uppleva fantastik dimma, ljus genom regn och vattenytor täckta med pollen från träden. Förutsättningar som är ovanliga, och kräver lite tur. Men det är såklart lättare att ha tur, ju oftare man försöker samma plats.
Sen får vi inte glömma oss själva heller. Det är inte vid varje besök i naturen som vi har det där lugnet och flowet som gör att vi får en stark kontakt med både landskapet och vår egen känsla. Om jag är stressad eller har tanken någon annan stans blir det ofta inte så bra bilder, och att vara på en ny plats skapar alltid ett litet stresspåslag. Att återvända till samma träsk har gjort det lättare för mig att slappna av. Jag känner stigarna, och vet vilken utrustning jag behöver på den platsen. Och jag vet att om det inte blir bra bilder denna gång, så är jag tillbaka här om några dagar igen.
Det är helt enkelt mycket som ska sammanfalla för att vi ska få till riktigt bra bilder. Om vi kommer tillbaka till samma plats, igen och igen, så ger vi både platsen och oss själva bästa förutsättningar. Då kan allt sammanfalla och vi kan frysa ett ögonblick i naturen på ett magiskt sätt. Under någon bråkdel av en sekund, när slutaren är öppen.
De bästa pralinerna är inte plockade ur asken än. De väntar på oss, om vi ger vår favoritplats ännu en chans.