Att utforska det inre landskapet
Vad är egentligen ett fotografi? Som jag ser det är ett fotografi resultatet av många olika perspektiv, som kommer samman i ett unikt ögonblick. Dels motivet och den fysiska miljön, hur den är just då slutaren är öppen. Dels kameran och dess teknik. Dels de föreställningar och ideal fotografen har om hur en bild “ska” se ut, vilket kan kallas den tradition som fotografen och bilden är en del av. Och slutligen, de tankar, känslor och idéer hos fotografen, som bilden ger uttryck för.
Det där sista brukar jag kalla för “det inre landskapet”. Över tid har det kommit att bli det viktigaste perspektivet i mitt foto. Och i synnerhet så i mitt projekt i Träsket, där det inre landskapet egentligen är hela berättelsen.
Vad finns i vårt inre? En del har vi koll på och kan sätta ord på. Och när vi tar en bild kan vi ha vissa medvetna idéer om vad vi vill att den ska förmedla. Men åtminstone sedan Sigmund Freuds dagar vet vi att det bara är en liten del av oss själva som vi faktiskt har kunskap om. Den bild som vi tar kommer också att vara resultatet av beslut vi tagit själva, utan att vi känner till dem. Det undermedvetna innehåller stora landskap, okända för både omvärlden och oss själva.
Morgondimma i Träsket. Vad är det egentligen jag ser? Ris och vissna löv. Eller en scen av något slag, med olika aktörer och inbördes relationer? Hur ska all denna organiska oordning förstås?
De där okända landskapen kan delvis avtäckas på terapidivanen. Men mer närliggande är att de också delvis avtäcks när vi tar bilder.
Kameran tvingar oss att inte bara tänka på vad som finns framför oss, utan också hur det ser ut och vad det kan tänkas betyda. För att det ska bli en bild måste vi koppla bort vårt intellekt, i alla fall en smula, och låta känslor och fria associationer komma fram. Och just där skapas en länk till det undermedvetna, till det inre landskapet. Tankar och känslor som vi inte var medvetna om kan plötsligt träda fram. Om vi har tur och inte håller emot, så kan detta okända inre ge avtryck på bilden vi tar. Ett fotografi fångar då inte bara motivet, utan även delar av fotografen. Kanske något fotografen inte själv känner till.
För mig är det just detta som gör foto spännande, och i synnerhet naturfoto. Landskapet i naturen är så stökigt, organiskt och fullt av former som får fantasin att skena iväg. Vad är det egentligen jag ser? Ris och vissna löv. Eller är det en scen av något slag, med olika aktörer och inbördes relationer? Hur ska all denna organiska oordning förstås? Vad är det för gåta som Träsket bär på?
En samtida med Freud var den schweiziske psykiatern Hermann Rorschach. För allmänheten är han mest känd för det så kallade Rorschach-testet, där en försöksperson får titta på bilder med meningslösa bläckplumpar och uppmanas berätta vad de föreställer. Tanken att få insyn i det undermedvetna genom bilder är inte ny.
Mitt arbete i Träsket är på sätt och vis ett enda stort Rorschach-test. Den fysiska miljön i Träsket har egentligen aldrig varit viktig för mig, jag har aldrig känt behov av att dokumentera den för sin egen skull. Jag skulle inte gå så långt som att träsket är meningslös, men i någon bemärkelse är det “bara” ett stycke natur. Vatten, fallna träd, ris. Det är hur miljön väcker känslor och startar tankar som gör den intressant. Hur dess linjer och former - likt bläckplumparna i den psykologiska testet - får tanken att börja röra sig i nya riktningar. Och nya bilder att uppstå.
Min åttaåriga dotter har föreslagit att efter Träskets Gåta ska jag göra en ytterligare bok, som ska heta Träskets Svar. En gåta måste ju ha ett svar, eller?
Men när vi ägnar oss åt bilderna från det inre landskapet får vi sällan svar. Istället får vi nya bilder att tänka på och tolka. När jag tittar på mitt eget bildmaterial från Träsket slås jag ofta av hur främmande det är, som det inte är jag som tagit bilderna. Helt klart har de fångat något av det som är jag, men oklart exakt vad.
Jag kan tycka att det är tilltalande, att fotograferandet av naturen skapar en djupare insikt, men aldrig riktigt någon klarhet. Det finns utrymme kvar för tolkning, även för mig själv. Den som tittar på den bild jag tar kan använda den som sitt eget Roschiach-test, och fundera på vad den egentligen föreställer.
Om de bilder jag tar kan ge betraktaren tillgång till någon del av sitt inre landskap, då har jag lyckats.