Resa in i det okända och oskarpa

De mest spännande naturfotograferna är alltid de som ger oss ett nytt svar på frågan: Vad är en naturbild? Fotografen Erik Malm har ett eget och spännande svar, med bilder från kusten som ser ut som inga andra.

Så vad är en naturbild? Frågan rymmer två grundläggande utmaningar för fotografen. Dels vad man ska fotografera, motivet. Dels hur man ska fotografera det, gestaltningen. Ofta behöver man göra en avvägning mellan de två. Ett motiv som i sig är väldigt spännande kan vinna på en mer lågmäld gestaltning, tex i form av en enkel komposition, ett inte alltför dramatiskt ljus eller en nedtonad efterbehandling. På samma sätt kan ett till synes banalt motiv bli en fantastisk bild om gestaltningen är den rätta.

Denna avvägning är något jag tänker på när jag bläddrar igenom Erik Malms bok “Bränningsland”, som kom ut tidigare i höstas. Det är en bok med fotografier från Bohusläns kust, genomgående fotograferade med avsiktliga kamera rörelser, sk ICM-teknik. Alltså att fotografen medvetet rör på kameran under längre slutartider, och använder den oskärpa som uppstår för att skapa bildens uttryck.

Eftersom medvetna kamerrörelser har en stor påverkan på hur bilden blir, så hamnar tyngdpunkten i en ICM-bild ofta på gestaltningen, snarare än motivet. Och så är det också i Erik Malms fotografier, det är mer hur än vad i bilderna. Motiven som han fotograferar är i någon mån också enkla, och också fotograferade många gånger tidigare. Det är klippor och hav, fyrar och fåglar. Magin i hans bilder uppstår i hur han fotograferar dessa motiv, och i synnerhet i hur han använder tekniken med avsiktlig rörelseokärpa för att komponera. Att måla måla med kameran som pensel, som han själv kallar det.

Resultatet blir ett mjukt uttryck, ofta nära akvarellmålning i känslan. Färger och motiv glider in i varandra och många gånger vet man inte riktigt vad bilder föreställer. Är det där gula en blomma, eller en klippa? Är det där gråa i överkant himmel eller klippor, eller har kameran i sina rörelser fångat in lite av både också.

Det är också svårt att veta var bilderna är tagna. Betraktaren får viss vägledning av kapitelindelningen i boken, där bilderna är sorterade geografiskt i en resa längs bohuslänskusten. I texterna skriver Erik Malm också om de platser bilderna är tagna. Men om det inte vore för de karaktäristiska fyrarna, som har en viktig roll i bilderna, så skulle det vara omöjligt att känna igen var någon enskild bilder är tagen.

När man bläddrat en stund inser man att det inte spelar så stor roll, varken motivet eller platsen är egentligen särskilt viktigt. Det är hur det ser ut och känns som är bildernas verkliga kvalitet. Det är här man tas med på den verkliga resan, in i en värld av mjuka former och drömmande känslor. In i en värld som präglas av fotografens fantasier och föreställningar, lika mycket som av den plats han tagit sina bilder på och de motiv han har framför sig.

Det är detta som jag tycker allra bäst om i Erik Malms bilder, både i denna bok och i hans övriga fotografi. Upplevelsen av att passera en gräns, till en annan verklighet. En verklighet som ofta är smekande och pastelligt vacker, med utsuddade linjer. Men som ibland också är riktigt mörk, med hårda kontraster och enskilda riktigt mättade färgklickar. Samtidigt vet man att detta är fotografi, i någon mån så avbildar dessa “målade” bilder den fysiska naturen på samma sätt som när en kamera ställs på ett stativ. För mig förstärker det föreställningen om alternativa verkligheter och dimensioner, som bara kameran kan förlösa.

Jag misstänker att det också måste vara en del av lockelsen i att fotografera med avsiktliga kamerarörelser, att man inte ens som fotograf fullt ut kan veta vad det är för bilder man tar. Även för den mest erfarna och duktiga ICM-fotografen - och här får Erik Malm betraktas som den yttersta eliten - är varje bild en chansning och en överraskning. Gör man en ny exponering kommer den se helt annorlunda ut än den förra, det går inte att finjustera sig fram till den rätta bilden. Landskapet på andra sidan kameran låter sig inte tämjas, att behärska tekniken är i någon mån att vara öppen också för dess oförutsägbarhet.

Något jag också uppskattar med Erik Malms bilder är att tekniken inte tar överhanden, som tekniker med stor effekt på bilder annars lätt kan göra. Han använder tekniken som ett uttryck i bildens gestaltning, en metod för att skapa en viss känsla eller framhäva något i bilden. Som med all annan teknik är tricket att utöva den på ett sätt så att den som betraktar slutresultatet inte tänker på tekniken, utan ser bilden.

Boken är tjock som en telefonkatalog från 80-talet, och kräver flera sittningar för att bläddra igenom. Den är mycket genomarbeted, i alla detaljer. Boken är tryckt på tjockt papper med lätt struktur som framhäver känslan av akvarellmålningar. Formgivningen och sekvenseringen av bilderna är vacker och genomtänkt, så att färger återkommer och teman knyts ihop. Det är en fröjd att bläddra, och låta blicken sjunka in i sidorna.

Erik Malm har skapat Bränningsland genom många års arbete på Bohusläns klippor. Resultatet är en inspirerande resa bortom motiv och plats, in i en annan värld.

Fördjupning

Erik Malm var den första gästen i min podd Fotografen och landskapet. Vårt samtal då skedde medan han fortfarande arbetade på bildmaterialet till sin nya bok. Lyssna gärna på avsnittet med Erik.

Boken Bränningsland kan beställas på Erik Malms hemsida.